Kandin inne, fest och sitz i sinne. Ett projekt avklarat. Nu gäller de att ställa sig nya mål här i live. Men inte ikväll. Idag ska vi koppla av och dansa till svensk schlager.
Sista kvällen man sitter i skolan. Slutspurt före deadlinen som är om 23,5h. Najs. Men på ett sätt sorligt. Nåh, ikväll skall vi ännu njuta. Och i helgen skall vi inte skriva någo mer om golf, nehej, då ska vi träna och spela golf!
Under vår livstid skapar vi en massa relationer som ofta leder till förhållanden,i vissa fall långa och djupa sådana. Det kan handla om förhållanden mellan mor och dotter, arbetskompisar, vänner, själsfränder, par, internetkompisar. Ja, mellan vad och vem som helst.
Genom ett förhållande kopplas du till någon annan på ett visst sätt, och tyvärr blir det ju så att man ibland ser dessa uppskapade förhållanden som en självklarhet. När man betraktar ett förhållande som en självklarhet glömmer man ofta att värna och sköta om det. Ni vet, man tror den håller och finns kvar även om man inte jobbar för den. Lite som att äga en kaktus. En kaktus klarar sig utan vatten över ett halvt år så de blir lätt att man glömmer vattna den. Men även kaktusens gräns kommer någongång emot och då dör stackarn, ifall man inte vattnar den i tid. Och att uppväcka en död kaktus är ju inte så lätt.
Hur som haver. Min point var inte på något sätt att disktuera risker med att laiminlyödä förhållanden. Nehej. Men jag kom in på det p.g.a. att jag idag ringt ett samtal som betyder slutet för ett förhållande. Kanske till och med ett litet "bränd". Nämligen MiCa Casa kommer inte att existera från och med 1.6.
2 år av samboende, spännande händelser och fester. Men allt gott har sitt slut. Så nu sticker Mi och Ca på jakt efter nya äventyr. Den andra i Österrike, den andra i Vasa. TACK Mickan för dessa fina år <3
Får se vad som händer i CaKa Casa från och med hösten? I allafall har vi koll på vem som går in till Ollis och med vem. Men speciellt på vem som lämnar Ollis och med vem. Hihi.
Nu tillbaka till kandidatavhandlingens underbara värld.
// Caaambo som gett sitt facebooklösenord åt sin lillasyster, som pyynnöstä bytte den mot någo. Så ingen Cambo på facebook före torsdag kl. 16.00. Itsekuria? Nehej.
2000 ord. Det är dagens kandisaldo. Men det är inte slut ännu. Ännu i 2 timmar skall det sittas i skolan och skrivas. Och efter det skall det raderas. Raderas rejält. För enligt vad jag har uppskattat kommer jag att ha c. 2000 ord förmycket när denna dag är slut. SUCK.
Det roliga med dessa kanditider är att man aldrig är ensam. Som tillexempel nu när man sitter i skolan med Malaxpojken och Söta Svanen. Vi har kommit på ett effektivt sätt att skriva. I 30 minuter skall alla sitta tysta och skriva effektivt, utan att logga in på facebook och dylikt. Dessutom är det strikt förbjudet att prata. Ifall man klara detta får man ta en klunk hallonsaft och diskutera i 15 minuter. Om nån bryter mot reglerna straffas alla. Funkar bra och gör att man producerar 2 sidor text/30 minuter istället för 1 sida/ timme.
Oj vad glad jag blev när kära, älskade och saknade Emppu meddelade att hon kommer att tillbringa sommaren i vår ack så ynderbara hemstad! Ynderbart! Nu ska gamla y-gänget samlas, beach volley spelas, simhopp göras och Onni lära badas + allt annat härligt. Wihuu!
Tänk att alla vi tre är på samma ställe heeela sommaren! <3
Jag tycker Pirkka, Rainbow och Euroshopper är bra. Har int så stor skillnad om handtvålet jag köper är Bliw eller Pirkka. Tycker Pirkkatvålet är hur bra som helst och doftar gott. Men det finns två saker där man definitivt inte skall köpa någo av ovannämnda "halppismärken". Enligt mej alltså. Det första är WC-papper och det andra är Jaffakex.
På onsdag morgon hade jag som uppgift att ordna IR-mässa och inhandla kex till detta evenemang (det finns ju ingen chans att få människor att fylla i feedback-blanketter ifall man inte bjuder på något). Eftersom Jaffakex är min överlägsna favorit på kexfronten fanns det ju ingen tvivlan om vilka kex jag skulle köpa. Lite trött efter tisdagens sitz yrade jag mej till Sale för att köpa kex och saft. När jag väl hittat kexhyllan insåg jag att de äkta Jaffakexen kostade långt över 1 euro mera/paket än wannabe jaffakexen av något märke som hette typ Schalryajkrhmmm. Så efter att fält en tår tänkte jag på studentföreningens ekonomi och tog fejkkexen. YÖK. Åt en halv kex själv. på hela dagen. Som tur tycktes dom andra ändå gilla kexen. Speciellt vissa gamyler som säkert åt typ 15 kex. Haha.
Så hur som haver. Ibland skall man satsa på kvalite. Speciellt i saker som man tycker mycke om. Hur mycke billigare någo annat än skulle vara. Nu ska jag sluta yra om WC-papper och Jaffakex och ta tag i Kanden.
Puss och kram.
// Cambo som igår öppnat golfsäsongen och är mer taggad än någonsin för att spela golf hela sommaren lång! Dessutom borde hon idag få sin nya putter från England. I like!
Sitz står på agendan ikväll. På era platser! Kör igång 19.00 på Academill. Ska bli kul med lite omväxling i allt kandi-skrivande. Eller canthey-skrivande. Hahah.
Denna dag har varit mötesfull. Styrelsemöte. Utbytesmöte. Konsortsiemöte. Delegmöte. Det sistnämnda fortsätter ännu, en 10 minuters paus efter 3h och 50min är på sin plats. Man får hoppas att man är hemma senast till midnatt. Ser framemot helgen i Kokkola. Kandiskrivande, god mat och hemmamys och hopperligen någon utfärd i Såka med sötisarna Crim och Remu. Och "filmkväll" med mamma på torsdag. Då ska de tittas på Greys Anatomi. Kan du mamma koka ruispuolukkapuuroa på torsdag? Mums. Det sku vara gott.
Det snöade igår, jo. Men ingenting förberedde mig för chocken jag fick när jag halv 8 tittade ut på innergården och det enda jag så var ett vitt snötäcke. Hrr. Konstaterade att det är bäst att gå och sova några timmar till och vänta på att solen stridit och krigat med snön innan man stiger upp.
Gårkvällen var kul. Vin och ost, Pidro och klöversju, samt legendariska leken "Jag har aldrig..".
Kvällens godaste kombination: Tuckex, brieost (en tjock skiva), Mickans supergoda Djälvulssylt och en äppelklyfta. Mumsfilibabba.
Tyvärr var kameran i oaktiv användning under kvällen så det blev inte så många bilder.
Vilken glädjekänsla man har alltid när man får skriva rubriken som facebookstatus på hösten. Ensilumin har äntligen kommit efter många veckors längtan! Men att skriva de i mitten av april väcker nog inga sådana känslor. Verkligen inte. Var är vårsolen och vårnarsisserna? Inte i Vasa åtminstone. Men man måste ju tänka positivt. Som det finska ordspråket lyder "kevät tulee keikkuen". Så tror man på det, är ju snön bara ett tecken på att våren faktiskt gräver fram sin väg.
Idag har ja handlat nya springskor. Efter att ha sett min kära vän Martins min när han igår såg hur mina lenkkare såg ut kunde jag ju inget annat göra än styra kosan mot MySports och inhandla nya. Efter mycket bra och professionell service av tidigare nämna (eller så är det jag som är lättlurad), hittade jag skor som faktiskt kändes bra! Jämfört med mina gamla skor, ger de nya en känsla av att man sku springa på hattaramoln, så mjuka är dom! Tankarna om hur jag skall börja springa varje dag, kanske till och med börja springa till jobbet istället för att cykla fyller mitt huvud. Tyvärr känner jag mej själv såpass väl att verkligheten ser ut som så att om jag lyckas komma upp till 3 springturer i veckan får jag vara extremt nöjd.
För övrigt har dagen innehållit kandiskrivande på morgonen, dialektrik lunch med Calle, Yrbä och Holms. Efter en kaffepaus och ett besök till MySports gick vi till Plantagen, där Yrtsi insåg häftigheten med köttätarväxterna. Mogna som vi är lekte vi med köttätarna i 10 minuter, var efter vi lämnade butiken utan att köpa något. Medelåldern 21,5? Snarare 12,5.
Nu blir det att kandidatiera en stund innan man börjar förbereda sig för kvällen. Pidroturninering, vin och ost samt ett besök till Cella står på agendan.
Jepp. Jag tycker jag borde få det. Att skjuta fram kandiskrivande med 2-5 dagar klarar ju vem som helst av. Men jag menar, om man inte öppnat sin kandidatavhandlingsfil sen 22.3 kl. 08.31 är man väl redan värd någonsorts hedersomnämnande? 4, fattar ni, FYRA veckor utan att öppna filen. Suck. Men imorgon skall det skrivas, ja då ska det skrivas som aldrig förr. Jag lovar det mej själv. 9.00 skall jag befinna mig i skolan med mitt mellanmål och skriva som aldrig förr i 6 timmar. Så de så.
Spelkväll ikväll någon? Typ pidro eller klöver sju? Alias går ju också, men som senaste tidens händelser visat är det lite tråkigt, eftersom jag och min yberaliaspartner Anna tycks alltid vinna med åtminstone 32 steg...Eller rappakalja. Hör av er! :)
// Cambo som tänker gå ut i solen och plugga på Immaterial och Konkurransrätt. Bara för att lätta på sitt dåliga samvete.
Nån som vill sponsa mig en resa till dendär golfbanan?
Mmm. Har nu orkat blogga med hela 15 blogginlägg. Har jag blivit beroende? Nej. Har jag fattat pointen? Nej. Har jag fått ut något extra? Ingen aning. Tycker jag det är kul? Njaa, helt okej. Tänker jag fortsätta. Antagligen en stund åtminstone.
När man bloggar måste man göra några val. För det första, skall man bli en anonym bloggare eller inte? Enligt mej har en anonym bloggare mera frihet. Du vet man kan faktiskt skriva om allt mellan himmel och jord och ingen vet vem man är. Man kan klaga på mensvärk, berätta om sina problem, öppna sig om sina djupaste hemligheter och ja. Vad som helst. Fungerar bra kanske då när man faktiskt vill berätta allt, kanske bloggen blir ett sätt att reda ut tankar och fungerar som en psykolog åt en. Vem vet.
Jag gjorde det motsatta. Har inte egentligen marknadsfört min blogg åt någon, men jag har väl en litenliten trogen läsarcirkel som typ består av mamma och mummi, lillasyster, några kompisar och ett x-antal andra. Kul så. Men det begränsar ju lite vad man skriver. Berätta hela sanningen om allt som händer på en Pampasvecka? Nehej. Inte för att det skulle vara något att dölja där, men känns inte rätt att beskriva hur en sitz gått till och hur "Pelle" skämt ut sig. Inte när ens mamma och mummi läser bloggen. Min blogg kanske kan sägas fungera som en informationskanal hem, till kompisar man ser mer sällan och till dom som annars bara är intresserade. Och ett sätt för mej att föreviga en del av mitt liv i ”pappersformat”.
Så nu undrar jag, Emppu. Hur sku de vara med en blogg om din och Onnis vardag? Jag skulle gärna höra och se lite hur livet i Åbo är!
Är hemmahemma på snabbvisit. Ikväll tittade vi på gamla foton med mamma och mummi. Närmare sagt på mina och Annikas babyfoton. Gud vad man har varit liten. Gapskrattade åt våra miner och mammas berättelser om vad vi gjort när vi var små. Lustigt.
Superfint att mamma orkat fixa fina babyalbums åt oss med texter och kommentarer. Det tänker jag göra även åt mina barn. Om man nu nångång får sådana. Vill inte att alla bilder skall finnas enbart i digitaliskt format. Det är ju inte liksom samma sak.
För att inte behöva skriva på kandin har jag idag istället slösa pengar på golfsaker, lunchat med pappa, hälsat på hos Mummi och Muffa samt kollat på filmen Up in the Air.
Jag måst säga att en film med George Clooney har ju vissa förväntningar, men denna film överraskade mig verkligen. Och positivt. Klassar den inte bland Top 10 filmerna, dit räcker den inte till, men bra var den! Även om historien i sig själv är chokladskummig pusspuss, så tycker jag att filmen lyckas väcka lite funderingar i tittaren om vad som egentligen är viktigt i var och ens liv. Och vad är egentliga sanningen bakom alla människor. Hur som haver. Rekommenderar er att se filmen! Speciellt i sådant humör då man fryser lite, kryper ner under filten och känner för att leka lite djupis med alla funderingar om livet vädret och kärleken.
Snart e den här. Sommaren. De finns flera tecken på att vår älskade sommar börjar närma sig trots all snö vi har ute på gården. Nämligen:
a) sommarhastigheterna e här! Inget 80 km/h körase någo mer. Glädjer åtminstone mig väldigt mycke.
b) sommarens första nokkosfjäril har visat sin glädjesdans på vår gård.
c) jag har beställt en ny putter.
Så de så. Den kommer nog, bara vi är tålamodiga. Och när sommaren väl är här, ja då ska de fiskas, simhoppas och spelas golf! Jihuu!
Igår kväll när jag tvättade tänderna fick jag en skrämmande och skakande ahaa-upplevelse. Sanningen smällde som en blixt i skallet. Men låt mej först förklara lite bakgrundsfakta.
Ni vet småbarn. När de frågas vad de skall bli när de bli stora lyder svaret i stil med ”när jag är stor skall jag bli lärare för de är så söta och snälla mot alla barn” eller ”eller när jag är stor skall jag bli världens bästa fotbollsspelare.” Check. Allting låter lätt och bestämt. Hur svårt kan det nu vara att bli världens snällaste mamma? Eller som min älskade kompis sa när hennes pappa undrade varför hon inte gjort läxorna: - ”Jag behöver inte lära mig något, för jag skall gifta mej med en rik man som köper allt åt mej så jag behöver inte jobba eller kunna något.” Tänk var livet kan verka lätt sett ur barnens synvinkel. När jag var liten skulle jag bli frisör som fick göra håruppsättningar åt prinsessor. Nåh, så blev det ju inte riktigt, men det kunde man ju räkna med. Så det är inte det att jag inte blev frisör som väckt upp mej. Nehej.
För ni vet, sen då man blir lite äldre. Då man åtminstone tror att man börjar bli klok och mogen så drömmer man ju om sin framtid. Kanske börjar det faktiska drömyrket klarna, eller kanske man har en aning om i vilken bransch man vill jobba. Eller så går de som för undertecknade att man låter livet leda någonstans och ifall man inte vet något bättre så studerar man det man kommit in på. Nojå, igen en bisak. Men i åldern skall vi säga på 14-17 år så drömmer man ju om hur man skall som ”stor” jobba ett år i Australien, lära småbarn och skida i Alperna, åka på en världenruntresa eller åtminstone så långt som pengarna räcker. Man drömmer och planerar, och framför allt är man fastbesluten att åka. För det är ju då man är UNG när man skall göra sådana saker. Så frågan lyder, varför i hela friden sitter jag hemma och skriver kandi till en utbildning som jag inte vet att är min grej? Varför jobbar jag inte i Åre eller Alperna? Varför har jag inte tagit ut den lilla summa jag lyckats spara in under sommarjobben och åkt på en upptäckavärlden-resa?
Jag vet. Det är mej själv jag får skylla på. Ingen har tvingat mig att stanna i Finland, ingen har hindrat mig från att söka jobb i Åre, ingen har någonsin skrattat åt mina idéer så att börjat tappat tron att åka. Och jag vet, jag är enbart 21 år gammal. Jag har ju ännu ungdomen framför mig och möjligheterna att åka iväg väntar framför ögonen. Men varifrån kommer alla dehär tankarna om att det ser dåligt ut på CV:n att man haft 2 mellan år när man blivit klar ekonom? Och joo, kanske det ser dåligt ut. En person som inte vet vad hon vill, föråldrat kunskap jämfört med nyutbildade inom samma bransch. Man har inte arbetserfarenhet som behövs från tidigare yrken inom samma bransch osv. Men herrigud. Jag är 23 när jag blir färdig ekonomiemagister. Usch. Tanken för mig att rysa. Ska jag då jobba för företag i säkert på min tid 55 år? Nej tack.
Å andra sidan skall man alltid betrakta saken från två synvinklar. Ifall jag som rekryterare skulle få en ansökning av någon som efter att studerat klart stuckit utomlands och ”säsongjobbat” i några år, skulle jag lyfta på hatten. Hon/han skulle ha vågat göra det jag drömt om, det jag planerat men aldrig gjort. Denna ansökande skulle återspegla mod och vilja att gå sin egen väg, bryta mot normerna, träffat en massa nya människor och säkert lärt sig en hel del under sin upptäckavärlden- men också upptäckasigsjälv-resa. Jag tror jag skulle anställa henne/honom. Den anställda skulle framstå åt mej som en målmedveten världsforskare.
Så tillbaka till början. Blixten som slog mej igår kväll var att det är NU just precis NU jag borde göra allt det jag drömt om. Åka iväg. Stänga telefonen och skicka vykort med hälsningar från världens olika hörn hem till släktingarna. Och jag tror att ifall inte något konstigt händer kommer ni ännu i framtiden att få några blogginlägg från någon sorts CamboJambo upptäckersigsjälvochvärlden-resa. Hoppas jag. Nån som vill göra mej resesällskap?
Nu på lunch med min älskade Emppu som redan som ung vågat och framför allt alltid gjort det hon velat. Du är min idol på denna front. Puss.
Idag har jag upplevt det som många så ofta pratar om. Inget tvivel om saken. Dagens möte har bekräftat alla clichér. Det finns definitivt något som heter Kärlek vid första ögonkastet. Här ser ni honom och Remu som tillsammans äger hela den delen av mitt hjärta som är reserverat för hundar. Hihi.
// Cambo som ALDRIG förrän i höst tyckt något extra om varken hundar eller andra djur.
Jaa-a. Vad skall man säga. Jag tror att ordet YNDERBART med extra betoning på yyy är det enda rätta, acceptabla ordet att beskriva den gångna veckan. SOLSOLSOL, god mat och supersällskap i ynderbar bergsmiljö. Kan det bli bättre? Tror inte det. Egentligen har jag inget mer att säga om hela resan, men för min egen skull tänker jag ändå skriva kortfattat upp de viktigaste händelserna. För en händelserik vecka har det definitivt varit! Läs om du orkar, annars kan du rulla ner och kolla på lite fiilisbilder från resan!
Söndag.
Väckarklockan började sjunga Eddie Vedders Society kl. 02.45. På väg mot 8B 35 körde man förbi ett x-antal halarklädda Pampasfirare på väg mot någon efterfest. Åååh vad man kände sig lättad att vara på väg mot fjällsemester, frisk luft och hälsosamma livsvanor efter en tung, men ack så rolig Pampasvecka!
Kortfattat kan jag konstatera att jag aldrig kört i så hemskt före som vi körde i på söndag. På menyn stod allt från 40 cm:s slaskvallar till yber snöstorm. Men efter nästan 17 timmar var vi äntligen framme i Katterjokk och Riksgränsen. Och det såg bra och lovande ut. Stugan var ny och fin, backarna kunde kikareras från vardagsrumsfönstret och kvällssolen målade hela vintervärlden rosa.
Måndag.
Ivriga, utan att vilja missa en enda minut av första åkdagen begav vi oss upp till Katterjokkliften lite före 9. Vem skulle nu inte vilja ta och åka de första, underbara åken i nypistade backar, för att inte tala om offpisterna? Att få vara den som kurvar ner längs pistkattens symmetriska spår är en osannolik känsla. Morgonens dimma försvann under förmiddagen och solskenet visade Riksgränsens faktiska skönhet. Vi var sålda.
Tisdag.
Solskenet väckte den undertecknade halv 6 på morgonen. Fint att sova i en aula med 4 stora fönster, alla såklart utan gardiner. Men klaga kan man ju inte när man inser att skiddagen kommer att bli solig. Solen gav mig inspirationen att testa skidor (här kan poängteras att jag bytt ut skidor till snowboard när jag var 10 år och efter det stått på skidor i hela 6 timmar). Hur som haver, skidmonona på och ut i backen. Tillsammans med Johanna försökte vi komma underfund med carvingens mystiska värld och ja. De gick väl an, ner kom vi i t.o.m. helt okej fart, men konstaterade nog att resten av veckan skall nog båda benen sitta fast på samma plankka punkt slut.
Onsdag.
Onsdagen tillbringades ute i offpistarna och under dagens lopp fick vi se en hel del fina, mer eller mindre balanserade hopp. T.om. flickorna vågade testa småhoppen och ja, resultatet var väl blåmärken och goda skratt. Men roligt var det. Kvällen krönades med Kärleksmiddag ála Basse och jag tror ingen gick och sova med hungrig mage den kvällen. Men GOTT var det.
Torsdag.
Torsdag kan indelas i två olika äventyr.
A)Camis och Johannas äventyr på jakt efter Sommarstigen. Vi fick sällskap i hissen av en pojke som jobbade i Riksgränsen. Under hissfärden berättade han om hur vi skulle hitta Sommarstigen samt rekommenderade hjärtligt att bestiga Nordalsfjället (äventyr B). Taggade på att hitta Sommarstigen styrde vi modigt ut i offpisterna för att hitta den kända stigen. Under vår sökan efter stigen gick något dock mycket snett och plötsligt befann vi oss mitt i ingenstans med klippor och stenar ovan, under, brevid och ja, alltstans runtomkring oss. Det var brant men ner måste vi slippa. Men vem har sakt att man inte kan kombinera offpiståkning med lite rumprutschande och magaplajsk? Efter 55 minuter kom vi trots allt klipphoppande ner, svettiga som få. Mer svettig kunde man nog inte bli. Trodde vi ja.
B)Äventyr B fick egentligen sin början efter att vi med Johanna hittat resten av gruppen. Ivriga berättade vi om vad svensken sagt om Nordalsfjället och att det enbart skulle ta 15 min att bestiga berget som låg 100 m högre än själva skidfjället. På 15 min trodde väl ingen eftersom vägen upp såg ut att gå rakt upp och natursnönivån låg på 160 cm. Men beslutsamma på att få en ny offpistupplevelse begav vi oss iväg. Upp, upp,upp, upp, steg, steg, steg, steg, flåsa, flåsa, flåsa, flåsa. TUNGT, men ni skulle ha sett vyerna! Atlanten glittrande långt borta, Kebnekaise långt i horisonten och solen skinande från klarblåhimmel. Vackert säger jag. Definitivt värt all ansträngning!
Fredag.
HELIKOPTER SIGHTSEEING! Behöver jag säga mera? De var coooolt! 50 euro for upp i himmelen, men vem bryr sig! De var HÄFTIGT!
På kvällen bröt vi normen om att gå och sova halv 10 och begav oss ut i Riksgränsens nattliv. Svenskarna har tydligen en lite annan stil att dansa än vi, eftersom alla bara stirra när vi hoppa och yra runt på dansgolvet. Men kul var det och hemvägen var magisk. Norrskenen och min telefonlampa belyste den två kilometer långa hemvägen genom skog och berg. Men hem kom vi, ett äventyr rikare.
Lördag.
Sista dagen avnjöts i solandets tecken efter några effektiva åk på den norska sidan.
Avslutningsvis kan man konstatera att man har bakom sig en suverän resa med goda minnen och t.o.m. några fräknar rikare har man blivit. Tack till alla som var med, det var YNDERBART! Pyss på er.
PS. Pappa grattis på din födelsedag! Ifall du får en böteslapp hempostat som är stämplat i Sverige så kontakta mej… Kamerastolpen i Överkalix tyckte att vår bil var så fin att den ville ta ett foto…
M
u
U
H
P
L
e