Har förr också döpt en rubrik till Att leva i nuet. Men än en gång skall jag ta och förundra mej över varför det är så svårt.
Vi planerar, vi drömmer, vi längtar, vi väntar. Sekunder susar förbi, dagar går och varje dag är vi närmare någon efterlängtad resa eller dylikt. Men vad minns vi av dom 78 dagar som gått åt att vänta? Vad om vi drar vårt sista andetag natten före den efterlängtade resan? Vad har varit pointen med de 78 dagarna? Vi kunde ha njutit av sommarsolen, av en bra bok, av att gå och simma och bada bastu. Njuta av en skogsutfärd i vårsolen. Krama alla nära och kära och tillbringa tid med dem. Säga att vi älskar dem.
Livet är oförutsägbar i både gott och ont. Mamma har alltid lärt oss att man får aldrig gå och sova, eller bort hemmifrån arg. Oberoende om man grälat skall man förhandla fred innan man somnar eller går bort. För man vet aldrig vad som händer. Jag är tacksam för att blivit lärd detta. Och jag tänker lära det vidare.
Än en gång har en tragisk händelse visat oss att vem som helst, den som man minst anar, kan bli dragen bort från oss utan någon som helst förvarning. I detta fall var det ingen jag själv känner. Men det sätter en och tänka.
Att försöka leva i nuet kommer att bli mitt stora mål här i livet. Och att komma ihåg och säga till alla att jag älskar hur mycket de betyder för mig.
//Camilla som älskar sin mamma, pappa och syster. Mummi och Muffa. Mummu och Vaari. Kusinsyster Ida. Sin närmaste släkt. Hon älskar sina vänner. Såväl i Kokkola som i Vasa. Hon älskar livet och är tacksam för varje dag hon får leva tillsammans med sina älskade. Även om hon inte alltid kommer ihåg att tacka för det.
Jag älskar er. Puss.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti