Hole In One.

26.6.2010 skedde något som jag aldrig ens vågat drömma om på allvar. Den enda lilla tanken jag ägnat åt hela saken var att kanske sedan någon gång när jag närmar mig sextio, skulle det kunna hända. Ni vet när kroppen blivit redan äldre och man hamnar och öppna par 3:or med typ draivern eller trä 3:an. Men nej. Det skedde reda nu. Låt mig ta det från början. 

Midsommarlördagen firades enligt traditionen på golfbanan. Först 6 timmar på jobb och sedan ut på banan för att spela 36 hål scramble i gått sällskap. Vädret var på vår sida och regnmolnen väjde undan för solsken och hetta. Vårt lag startade 16.00 från bana 8. När vi spelat 13 klart konstaterade en av våra lagmedlemmar att dehär funkar int, vi e 2 under och har spelat redan 6 hål!Något måste göras. Och det gjorde vi. 14 blev en vacker birdie, vilket gav oss tillstånd till en energigivande glunk birdievätska.
 
Efter en birdie kände vi oss igen taggade för att ta en liten uppsving i vårt spelande. Pojkarna slog ut 15 (vilken alltså är en par 3) helt okej, möjligheter till en birdie fanns, även om ingen boll fanns på griinen. Glad och lycklig över solsken och en liten svalkande vind som gjorde att myggorna inte var alltför påträngande ställde jag mig färdig att slå. 118 m, lite vind, flaggan nere till vänster. Järn 7:an i handen och ett lugnt slag som träffade sweet spoten. Bollen flög, landade vid griinkanten och rullade, rullade, närmare, närmare, närmare och plup så såg vi inte den mer. CAMIIIIII!!! HOLE IN ONE! Joona var den första att reagera. Och sedan skrek vi alla. Och hårt. Och ännu lite till. De lär ha hörtsa även på framsidan....

Hur kändes det? Jaa-aa ni. De har många svarat och jag har svarat att det kändes ju nog fint. Otroligt. En konstig känsla av lycka och belöning. Och ett bevis på vad allt golfen kan erbjuda. En känsla jag hoppas att jag någon gång ännu på mina äldre dar får uppleva. För att kunna tänkta tillbaks på midsommaren 2010. Och en känsla jag hoppas att alla som spelat golf en längre tid, som faktist är värda att få känna känslan skall få uppleva. Själv anser jag att jag är lite för junior för att få äran att säga att jag slått Hole in One. Det finns så många fina spelare som ännu väntar på att en vacker dag slå in den. Och som jag så gärna skulle se eller höra göra det. Men jag är tacksam. Och jag är tacksam till att jag slog den just midsommarlördagen 2010, i goda vänners sällskap. Och jag är tacksam till Pohjola och skumppaförsäkringen på 135 euro. Och tack vårt lag. Ingen seger blev det i år, även om vi jobbade hårt för att förnya fjolårets vinst. Men nästa år sen igen! 


Pyss på er.


// Camboliisa.

Några sekunder efter att bollen rullat in.

Siellä se on! 

Hihii.

Holari skåålit!

Hyvä meidän Joukkue!